Dags för helikopterpengar?

Lena Fahlén

Det är skralt med ammunition hos Riksbanken för att stabilisera ekonomin i den kommande lågkonjunkturen. Den låga statsskulden ger dock finanspolitiken förutsättningar att ta över stafettpinnen. Men även där är handlingsutrymmet begränsat. Det kan öppna upp för en mer okonventionell ekonomisk politik om nästa lågkonjunktur blir djup eller utdragen. Makroekonom Anders Bergvall reder ut begreppen.

Även om svängrummet för stabiliseringspolitiken minskat är den arsenalen långt ifrån uttömd. Om det blir en mild konjunkturavmattning, i enlighet med vårt huvudscenario, finns det förutsättningar för framför allt finanspolitiken att stabilisera ekonomin. 

Om det istället blir en kraftig konjunkturnedgång och svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur med snabbt stigande arbetslöshet kan stabiliseringspolitiken, i alla fall inledningsvis, bli mindre resolut än normalt. Sammantaget medför detta att konjunkturnedgången riskerar att bli djupare och mer utdragen. Det kan öppna upp för att det i slutändan blir mer okonventionell ekonomisk politik. 

Riksbankens arsenal begränsad
Den ekonomiska politiken fungerar i regel som stötdämpare för ekonomin. Normalt byggs arsenalen upp när konjunkturen förbättras, via åtstramande penning- och finanspolitik, för att sedan användas när konjunkturen viker. Men penningpolitiken har aldrig normaliserats efter finanskrisen 2008. Med en reporänta på -0,25 procent och stora innehav av statsobligationer har Riksbanken begränsade möjligheter att stabilisera ekonomin i nästa lågkonjunktur.

Det våras för finanspolitiken…
Finanspolitiken stabiliserar ekonomin genom aktiva åtgärder och de så kallade automatiska stabilisatorerna. I samband med exempelvis finanskrisen och den efterföljande skuldkrisen i euroområdet sjönk skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning steg utan att nya beslut fattades samtidigt som den aktiva finanspolitiken blev expansiv.

En låg statsskuld skapar förutsättningar för finanspolitiken att ta ett större ansvar för stabiliseringspolitiken i kommande lågkonjunkturer. Finanspolitiska stimulanser är dessutom mer effektiva i en lågräntemiljö. Det har bidragit till att bland andra IMF, OECD och EU-kommissionen förespråkar att finanspolitiken bör ta större ansvar i dagens lågräntemiljö.

…men verktygslådan är begränsad
Utrymmet att bedriva en aktiv stabiliseringspolitik begränsas framför allt av EU:s finanspolitiska ramverk (stabilitets- och tillväxtpakten). Om dessa regler ska respekteras finns det ett budgetutrymme på drygt 1 procent av BNP för aktiva åtgärder när konjunkturen viker. Mycket talar för att det skulle krävas större stimulanser om finanspolitiken ska ta ett större ansvar. Vidare är verktygslådan, med effektiva finanspolitiska stimulanser som snabbt kan sättas in vid rätt tidpunkt, begränsad. Och framför allt en i minoritetsregering krävs det ofta långa förhandlingar och politiska kompromisser, vilket gör det svårt att agera snabbt och få igenom de stabiliseringspolitiska åtgärder som är effektivast.

Helikopterpengar sista utvägen?
Det finns en risk för att det begränsade utrymmet för konventionell penning- och finanspolitik leder till att nästa lågkonjunktur bli djupare och mer utdragen än normalt. Det kan därför krävas mer okonventionella åtgärder för att stimulera efterfrågan och få upp inflationstrycket. 

Helikopterpengar lyfts ofta upp som den sista utvägen när penningpolitikens konventionella metod (förändringar i styrränta) och okonventionell politik (förändringar i balansräkningen) nått vägs ände samtidigt som den finanspolitiska arsenalen är uttömd. Helikopterpengar innebär att centralbanken skapar pengar som via staten förs över till hushållen eller andra aktörer i samhället. Det är därför i realiteten en finanspolitisk åtgärd som finansieras via så kallad monetär finansiering, där gränsen mellan statens och centralbankens balansräkning suddas ut. 

Helikopterpengar innebär dock omfattande juridiska och praktiska problem. Så länge statsskulden är låg bör det vara betydligt enklare och mindre riskfyllt att staten på normal väg tar upp ett lån via Riksgälden. Till exempel skulle staten kunna skapa en investerings- eller stabiliseringsfond genom att ta ut ett engångslån via Riksgälden, vilket kanske skulle kunna underlätta möjligheterna för finanspolitiken att bedriva en ”trovärdig” stabiliseringspolitik.

Anders Bergvall, makroekonom

Detta är ett utdrag ur en artikel i Aktuell Ekonomi. Läs hela artikeln här ›

Kommentarer (0)

Ogiltig e-postadress

Läs fler inlägg på Börsflödet