"Italien - ett annat land"

Lena Fahlén

Det finns många frågetecken runt Italiens nya regering, bland annat om landets relation till EU och euroområdet. Den politiska situationen i Italien har de senaste veckorna utvecklats till ett konkret hot mot Merkels och Macrons planer på en vidareutveckling av EU och euron.

Liverpools gamla anfallare, Ian Rush, lär efter sin korta sejour i Juventus ha sagt: ”Jag fann mig aldrig tillrätta i Italien. Det var som att leva i ett annat land.” Det var naturligtvis en dråplig kommentar, men i dagsläget kanske man ska visa större förståelse för den walesiske målsprutans uttalande? Politiken i landet bjuder onekligen på snabba kast, och två partier som för bara några år sedan sågs som perifera är idag de dominerande.

Efter utdragna förhandlingar kunde Femstjärnerörelsen och Lega slutligen enas om en regering som också fick presidentens godkännande. På regeringsprogrammet står en expansiv finanspolitik med både sänkta skatter och höjda utgifter, bland annat i form av kraftigt höjda bidrag till låginkomsttagare. Det kommer att utmana euroområdets regler om begränsningar för budgetunderskott och spä på vad som, i absoluta tal, är EU:s största statsskuld. Båda partierna är väl medvetna om detta och har tidigare uttalat att man vill se förändringar både inom EU och eurosamarbetet.

"Italien är större än Grekland – och det vet de om"

Situationen är inte helt olik den i Grekland 2015. Å ena sidan har vi populistiska politiker som rider på en framgångsvåg av opinionsundersökningar tack vare högstämd nationalistisk politik och lättköpta lösningar. Å andra sidan återfinns både mer erfarna italienska politiker med sin bakgrund i den mer traditionella politiska myllan, och EU / ECB. Mittemellan står de italienska väljarna som slits mellan löften om en fortsatt expansiv finanspolitik och hotet om att det samtidigt kan innebära varaktigt högre räntor som driver in landet i en recession. Från etablissemangets sida hoppas man naturligtvis att de högre räntorna ska tvinga folket att inse det hopplösa i att försöka ducka för marknadskrafterna. I Greklands fall fick det till och med de opportuna politikerna att böja sig i slutändan och falla till föga för sparkraven.

Men Italien är en den tredje största ekonomin inom euroområdet och den italienska statsskulden störst av alla europeiska länders, i absoluta tal. Det ger dem naturligtvis ett helt annat förhandlingsläge än Grekland, vilket de är väl medvetna om. 

Kommentarer (0)

Stängt för kommentarer för tillfället.

Läs fler inlägg på Börsflödet