Vad är det nya normala?

Mats Nyman

NICE! brukar min snart 12-åriga dotter kommentera saker ibland, inte utan viss ironi. Bland nationalekonomer brukar dock NICE betyda något annat: NonInflationary Consistently Expansionary, en term som använts för att beskriva den goda ekonomiska utvecklingen år 1995 – 2005. Denna period såg både en hög ekonomisk tillväxt och en låg inflation. Sen kom finanskrisen. Därefter har tillväxten globalt varit betydligt svagare än före krisen, och inflationen långa perioder under centralbankernas mål. Inte fullt lika NICE.

Men nu börjar centralbankerna åter prata om normalisering, om än väldigt långsamt och försiktigt. Frågan är bara – normalisering till vad? Till god ekonomisk tillväxt och lagom låg inflation? Är det snart NICE igen?

Ett  papper från Federal Reserve i Kansas tar upp denna mycket relevanta fråga, och lanserar begreppet ”disparate confounding dynamics”, ungefär ”spretiga förvirrande trender”. För samtidigt som tillväxten och inflationen börjat normaliseras, finns det en hel del förvirrande trender där ute. Ett exempel är att skuldsättningen stigit kraftigt i världen de senaste 40-50 åren. Bara sedan 1999 har de svenska hushållens skuldsättning nästan fördubblats, som andel av inkomsten.

En annan trend är att värderingen på såväl obligations- som aktiemarknaden stigit kraftigt.

En tredje trend är att ojämlikheten i de flesta länder ökat kraftigt, delvis som en följd av börsuppgången och att det blivit billigare att låna.

En fjärde trend är att arbetstagarnas del av kakan (andelen av bruttonationalinkomsten) fallit trendmässigt i snart 50 år.

Frågan är: Är dessa trender ”normala”? Hur är de förenliga med att centralbankerna har en analysmodell där de främst tittar på hur mycket inflation och BNP avviker från sin normala utveckling? Om inflationen och tillväxten är stabil, men skuldsättningen exploderar, är det en hållbar utveckling (en poäng som centralbankernas bank BIS ofta gör)? Hur högt kan aktiemarknaden stiga, och hur låga kan räntorna bli, innan finansmarknaden slår bakut? Hur mycket kan ojämlikheten öka och reallöneutvecklingen försvagas, innan det blir en (politisk) reaktion?

Jag har inget svar på dessa frågor. Men jag tror att centralbanker, och även placerare, gör klokt i att inte bara studera inflation och tillväxt utan dessa spretiga förvirrande trender.

Källa: The Myth of Normal: The Bumpy Story of Inflation and Monetary Policy av Jon Faust och Eric Leeper vid Kansas City Fed.

Detta är min tredje Adventsnöt om mysterier på marknaderna. Länkar till tidigare nötter:

Nöt nr 1: Varför är det så svårt att förutspå när börsen vänder?

Nöt nr 2: Hur intressanta är småbolag?

Kommentarer (0)

Ogiltig e-postadress

Läs fler inlägg på Börsflödet